När uppfinnaren David Maiman tog till skyarna verkade han svara på en gammal önskan. Så varför verkar ingen bry sig?
Vi har jetpack och vi bryr oss inte. En australiensare vid namn David Maiman uppfann ett kraftfullt jetpack och flög det runt om i världen – en gång i skuggan av Frihetsgudinnan – men få människor vet vad han heter. Hans jetpack fanns tillgänglig, men nej en skyndade sig för att få det. Människor har sagt att de vill ha jetpack i årtionden, och vi har sagt att vi vill flyga i tusentals år, men verkligen? titta upp. Himlen är tom.
Flygbolag har att göra med pilotbrist, och det kan bli värre. En nyligen genomförd studie visade att 2025 förväntar vi oss en global brist på 34 000 kommersiella piloter. För mindre flygplan är trenderna liknande.Hängglidflygplan har nästan försvunnit. Tillverkare av ultralätta flygplan får knappt pengarna att gå ihop.(Tillverkaren, Air Création, sålde bara en bil i USA förra året.) Varje år har vi fler passagerare och färre piloter. Samtidigt är en av de mest eftertraktade formerna av flygning — jetpack — finns, men Mayman kan inte få någons uppmärksamhet.
"För några år sedan hade jag ett flyg i Sydney Harbour," berättade han för mig. "Jag minns fortfarande att jag flög tillräckligt nära för att se joggare och människor gå runt anläggningsområdet, av vilka några inte tittade upp.Jetpacks var högljudda, så jag försäkrar er att de hörde mig.Men jag var där inne och flög förbi i jetpack, de såg inte upp.”
När jag var 40 år gammal började jag experimentera med att flyga vad jag kunde – helikoptrar, ultralätta, segelflygplan, hängflygplan. Det är inte så mycket en medelålderskris som det är att jag äntligen har tid, eller tid, att göra det jag Jag har alltid velat göra det. Så jag provade skärmflygning, fallskärmshoppning. En dag stannade jag vid en landningsbana vid vägkanten i Kaliforniens vinland som erbjöd tvåplansflyg från första världskriget. De hade inga biplan tillgängliga den dagen, men det var andra världskriget bombplan, en B-17G som kallas Sentimental Journey för att tanka, så jag gick ombord. Inuti ser planet ut som en gammal aluminiumbåt;det är ruggigt och ruggigt, men det flyger smidigt och surrar som en Cadillac. Vi flög i 20 minuter över gröna och rödbruna kullar, himlen var vit som en frusen sjö och det kändes som att vi utnyttjade söndagen väl.
Eftersom jag inte vet vad jag gör, och jag är inte bra på matte, läsa vinden eller kontrollera rattar eller mätare, gör jag alla dessa saker som passagerare snarare än pilot. Jag kommer aldrig att bli en pilot. Jag vet det här. Piloter ska vara organiserade och metodiska, jag är inte en av de sakerna.
Men att vara med dessa piloter gjorde mig djupt tacksam mot dem som fortsatte – experimentera och glädjas under flykten. Min respekt för piloter är obegränsad, och under de senaste 10 åren var min lågstadielärare en fransk-kanadensare vid namn Michael Globensky som undervisade i ultraljus trehjuling som flög i Petaluma, Kalifornien. Han brukade undervisa i hängflyg, men den verksamheten var död, sa han. För femton år sedan försvann studenten. Ett tag hade han dock fortfarande ultralätta kunder – de som ville flyga som passagerare , och några elever. Men det arbetet har minskat kraftigt. Senast jag såg honom hade han inga elever alls.
Ändå åker vi upp ofta. Den ultralätta trehjulingen vi körde var lite som en tvåsitsmotorcykel med en överdimensionerad hängglidare fäst vid den. Ultraljus är inte skyddade från väder och vind — det finns ingen sittbrunn;både piloten och passagerarna är exponerade — så vi bär fårskinnsrockar, hjälmar och tjocka handskar. Globensky rullade in på landningsbanan och väntade på att den lilla Cessna och turbopropen skulle passera, och sedan var det vår tur. Drivs av propellrar baktill, det ultralätta accelererar snabbt och efter 90 meter trycker Globensky försiktigt vingarna utåt och vi är i luften. Starten är nästan vertikal, som en drake som dras uppåt av en plötslig vindpust.
När vi väl lämnade landningsbanan var känslan överjordisk och helt annorlunda än att sitta på vilket annat plan som helst. Omgiven av vind och sol stod ingenting mellan oss och molnen och fåglarna när vi flög över motorvägen, över gårdarna i Petaluma och in i Stilla havet.Globensky gillar att krama stranden ovanför Point Reyes, där vågorna nedanför är som utspillt socker.Våra hjälmar har mikrofoner, och var tionde minut talar en av oss, men vanligtvis är det bara vi på himlen, tysta, men ibland lyssnar på en John Denver-låt. Den låten är nästan alltid Rocky Mountain High. Ibland är jag frestad att fråga Globensky om vi kunde ha överlevt utan John Denvers "Rocky Mountain Heights" - särskilt med tanke på att just den här singer-songwritern dog när han flyger en experimentell flygplan i Monterey, precis innan vi söderut – men jag orkar inte. Han gillade verkligen den låten.
Globensky kom att tänka på när jag väntade på parkeringen till en Ralphs-supermarket i den torra bondestaden Moorpark i södra Kalifornien. Den här parkeringen är där Mayman och Boris Jarry, ägarna till Jetpack Aviation, sa åt oss att träffas. Jag har anmälde mig till ett helgträningspass för jetpack där jag kommer att bära och använda deras jetpack (JB10) med dussintals andra studenter.
Men medan jag väntade på parkeringen träffade jag bara fyra andra personer – två par – som var där för ett träningspass. Först ut var William Wesson och Bobby Yancey, kraftiga 40-någonting från Oxford, Alabama, 3 000 mil bort. parkerade bredvid mig i en hyrd sedan."Jetpack?"frågade de. Jag nickar, de stannar och vi väntar. Wesson är en pilot som har flugit nästan allt – flygplan, gyrokoptrar, helikoptrar. Nu jobbar han för det lokala kraftbolaget, flyger helikoptrar i området och inspekterar nedskjutna linjer. Yancey var hans bästa vän och resan gick smidigt.
Det andra paret är Jesse och Michelle. Michelle, som bär rödbågade glasögon, är bedrövad och är där för att stödja Jesse, som är mycket lik Colin Farrell och har arbetat med Maiman och Jarry som flygkameraman i flera år. en som tog bilderna av Mayman som flyger runt Frihetsgudinnan och Sydney Harbour. Med tanke på att han säger "kopiera det" istället för "ja" är Jesse, precis som jag, nyfiken på att flyga, flyga intill – alltid passagerare, inte piloter. Han är alltid ville flyga jetpack, men fick aldrig chansen.
Till slut mullrade en svart pickup in på parkeringen och en lång, tjock fransman hoppade ut. Det här är Jarry. Han hade ljusa ögon, ett skägg och var alltid extatisk över sitt arbete. Jag trodde att han ville träffas på snabbköpet eftersom jetpack träningsanläggning är svår att hitta, eller – ännu bättre – dess läge är topphemligt.men inte.Jarry sa åt oss att åka till Ralphs, ta med lunchen vi ville ha, lägga den i sin vagn så skulle han betala och ta den till Så vårt första intryck av utbildningsprogrammet Jetpack Aviation var av en lång fransman som körde en kundvagn genom en stormarknad.
Efter att han lastat in vår mat i lastbilen steg vi in och följde efter honom, husvagnen passerade genom Moorparks platta frukt- och grönsaksfält, vita sprinklers som skär genom raderna av grönt och akvamarin. Vi passerar jordgubbs- och melonplockare i överdimensionerade stråhattar, sedan vi tar vår dammiga väg genom kullar av citron- och fikonträd, förbi vindskydd av eukalyptus, och slutligen in i en frodig avokadofarm på cirka 200 fot över havet, Jetpack ligger i flygområdet.
Det är ett anspråkslöst upplägg. En två tunnland stor tom tomt har skiljts från resten av gården av ett vitt trästaket. I den ungefär runda gläntan låg högar av ved och plåt, en gammal traktor och några uthus i aluminium. Jarry berättade för oss att bonden som äger marken själv var en före detta pilot och bodde i ett hus på toppen av en ås.” Han har inget emot bullret”, sa Jarry och kisade mot den spanska kolonin ovanför.
I mitten av anläggningen finns jetpack-testbädden, en betongrektangel lika stor som en basketplan. Våra elever vandrade runt i några minuter innan de hittade jetpacket, som hängde i en fraktcontainer som en museumssamling. En jetpack är en vackert och enkelt föremål. Den har två speciellt modifierade turbojets, en stor bränslebehållare och två handtag – gasreglage till höger och gir till vänster. Jetpacken har förvisso ett datoriserat element, men för det mesta är det en enkel och lätt- att förstå maskinen.Den ser precis ut som en jetpack utan att slösa utrymme eller vikt.Den har två turbojets med en maximal dragkraft på 375 pund.Den har en bränslekapacitet på 9,5 gallons.Torr, jetpacken väger 83 pund.
Maskinen och hela föreningen är verkligen totalt oattraktiva och påminner mig omedelbart om NASA – en annan mycket oattraktiv plats, byggd och underhållen av seriösa människor som inte alls bryr sig om utseendet. Inbäddat i Floridas träsk och buskmarker, Cape Canaveral-anläggningen är fullt fungerande och inget krångel. Budgeten för landskapsplanering verkar vara noll. När jag såg rymdfärjans sista flygning slogs jag av varje vändpunkt på grund av mitt bristande fokus på något som inte var relaterat till uppdraget kl. hand – bygga nya flygande föremål.
På Moorpark satt vi i en liten provisorisk hangar, där en stor TV spelade upp bilder av Jarry och Mayman som styrde olika avatarer av sina jetpacks. Videon återger deras flygning i New York, södra Kalifornien i början av Formel 1-loppet i Monaco .Då och då sys en kortfilm från James Bond-filmen Thunderball ihop för en komisk effekt.Jarry berättade för oss att Mayman är upptagen på samtalet med investerare, så han kommer att hantera grundläggande beställningar.Med en tung fransk accent diskuterar han saker som gas och gir, säkerhet och katastrof, och efter 15 minuter på whiteboardtavlan är det klart att vi är redo att ta på oss utrustningen. Jag är inte redo än, men det är okej. Jag bestämde mig för att inte gå först.
Det första plagget var flamskyddade långkalsonger. Sedan ett par tunga ullstrumpor. Sedan finns det ett par silverbyxor, lätta men flamsäkra. Sedan ytterligare ett par tunga ullstrumpor. Sedan finns det jumpsuites. hjälm. Brandsäkra handskar. Äntligen kommer ett par tunga läderstövlar att visa sig vara nyckeln till att våra fötter inte bränns.(Mer info kommer snart.)
Eftersom Wesson är en utbildad pilot, bestämde vi oss för att släppa honom först. Han klättrade upp på tre steg med stålstaket och halkade in i sitt jetpack, som var upphängt i remskivor i mitten av asfalten. När Jarry band honom dök Maiman upp. Han är 50 år, välproportionerad, flintskallig, blåögd, långbenad och lågmäld. Han välkomnade oss alla med ett handslag och en hälsning och drog sedan en burk fotogen från en fraktcontainer.
När han kom tillbaka och började hälla bränsle i jetpacken insåg den bara hur riskabelt det verkade, och varför utvecklingen och adoptionen av jetpack gick långsamt. Medan vi fyller vår bils bensintankar med lättantändlig bensin varje dag, finns det - eller vi låtsas att vi vara — ett bekvämt avstånd mellan vårt ömtåliga kött och detta explosiva bränsle. Men att bära det bränslet på ryggen, i en glorifierad ryggsäck full av rör och turbiner, tar hem verkligheten av förbränningsmotorn. Bara att se fotogen hällas in centimeter från Wessons ansiktet var oroande. Men det är fortfarande den bästa tekniken vi har, och det tog Mayman 15 år och dussintals misslyckade iterationer att komma hit.
Inte för att han var den första. Den första personen som registrerats som patent på ett jetpack (eller raketpaket) var den ryske ingenjören Alexander Andreev, som föreställde sig soldater som använde enheten för att hoppa över väggar och skyttegravar. Han gjorde aldrig sitt raketpaket, men nazisterna lånade koncept från deras Himmelsstürmer-projekt (Storm in Heaven) – som de hoppades skulle ge den nazistiska övermänniskan förmågan att hoppa. Tack och lov var kriget över innan dess, men idén lever fortfarande i medvetandet hos ingenjörer och uppfinnare. Det var inte förrän 1961 som Bell Aerosystems utvecklade Bell Rocket Strap, en enkel dubbel jetpack som drev bäraren uppåt i 21 sekunder med väteperoxid som bränsle. En variant av denna teknik användes vid OS i Los Angeles 1984, när piloten Bill Suitor flög över öppningsceremonin.
Hundratals miljoner människor tittade på den demon, och människor kan inte klandras för att anta vardagliga jetpacks kommer. Bilden av Maiman som tonåring som tittar på friare som svävar över Los Angeles Coliseum lämnade honom aldrig. Han växte upp i Sydney, Australien. lärde sig att flyga innan han lärde sig att köra;han fick sitt pilotlicens vid 16 års ålder. Han gick på college och blev serieentreprenör, och så småningom startade och sålde ett företag som Yelp, och flyttade till Kalifornien med en oväntad tur för att uppfylla sin dröm om att skapa sitt eget jetpack. Från och med 2005 , arbetade han med ingenjörer på en industripark i Van Nuys, och byggde och testade grova varianter av tekniken. Alla dessa jetpack-varianter har bara en testpilot, även om han får utbildning av Bill Suitor (samma kille som inspirerade honom på 84:e OS). Det var David Maiman själv.
Tidiga versioner använde 12 motorer, sedan 4, och han kraschade regelbundet in i byggnader (och kaktusar) runt Van Nuys Industrial Park. Efter en dålig vecka med testflyg i Australien kraschade han på en gård i Sydney en dag och lades in på sjukhus med svåra brännskador till låret. När han var planerad att flyga över Sydneys hamn nästa dag, skrevs han ut och flög en kort stund över hamnen innan han kraschade igen, denna gång i en drink. Mer forskning och utveckling följde, och så småningom bestämde sig Mayman för de två -jetdesign av JB9 och JB10. Med den här versionen – den vi testar idag – har det inte inträffat några större incidenter.
Det är dock viktigt att notera att Mayman och Jarry flyger sina jetpack nästan uteslutande över vatten - de har ännu inte utarbetat ett sätt att bära både en jetpack och en fallskärm.
Det är därför vi flyger tjudrade idag. Och varför är vi inte mer än 4 fot från marken. Är det tillräckligt? När jag satt på kanten av asfalten och såg Wesson göra sig redo, undrade jag om upplevelsen — att flyga 4 fot över betong – skulle erbjuda något som liknar riktigt flygande. Även om jag har njutit av varje flygning jag har tagit i alla flygplan jag har provat, har jag alltid kommit tillbaka till den upplevelse som kommer närmast rent flygande och som verkligen känns viktlös. befann sig på en gyllene kulle på Kaliforniens centrala kust, med mohairgräs, och en man i 60-årsåldern lärde mig hur man flyger ett hängflygplan. Först monterade vi ihop redskapet och allt med det var rått och besvärligt – en röra av stolpar , bultar och rep – och i slutet var jag på toppen av berget, redo att springa ner och hoppa. Det är vad det handlar om – springa, hoppa och flyta resten av vägen när seglet ovanför mig träffar det mjukaste vind. Jag gjorde det ett dussin gånger den dagen och flög aldrig mer än 100 fot förrän sent på eftermiddagen. Jag kommer på mig själv att tänka varje dag på viktlösheten, lugnet och enkelheten i att hänga under dukvingarna, galoppen från Mohairbergen under min fötter.
Men jag avviker. Jag sitter på en plaststol bredvid asfalten nu och tittar på Wesson. Han stod på trappan till järnstaketet, hjälmen hårt på, kinderna redan en del av näsan, ögonen klämda in i djupet av hans ansikte. På Jarrys signal sköt Wesson upp jets, som ylade som murbruk. Lukten brinner flygbränsle och värmen är tredimensionell. Yancey och jag satt på det yttre staketet av gården, i blekningen skuggan av eukalyptusträden, det var som att stå bakom ett flygplan när man startade på en landningsbana. Ingen borde göra detta.
Samtidigt stod Jarry framför Wesson och använde gester och huvudrörelser för att vägleda honom upp och ner, vänster och höger. Även om Wesson kontrollerade jetplanen med gas och gir, tog hans ögon aldrig bort ögonen från Jarrys — han var låst på som en boxare med 10 träffar. Han rörde sig försiktigt runt asfalten, inte mer än 4 fot hög, och sedan, för snabbt, var det över. Sådan är tragedin med jetpack-teknik. De kan inte ge tillräckligt med bränsle för en flygning på mer än åtta minuter – även det är den övre gränsen. Fotogen är tung, brinner snabbt och en person kan bara bära så mycket. Batterier skulle vara mycket bättre, men de skulle vara mycket tyngre – åtminstone för nu. Någon gång kanske någon uppfinner ett batteri lätt och energieffektiv nog att göra bättre än fotogen, men för närvarande är du begränsad till vad du kan bära, vilket inte är mycket.
Wesson föll ihop på plaststolen bredvid Yancey efter att ha undvikit sin jetpack, rodnad och haltande. Han har flugit nästan alla typer av plan och helikopter, men "det", sa han, "var det svåraste jag någonsin gjort."
Jesse gjorde ett fantastiskt jobb med att flyga upp och ner med bra kommando, men sedan gjorde han något som jag inte visste att vi skulle göra: han landade på asfalten. Att landa på asfalten är rutin för flygplan - det är faktiskt där de brukar landa — men med jetpack händer något olyckligt när piloter landar på betong. Jetturbinerna på piloternas rygg blåser avgaserna i 800 grader mot marken, och denna värme har ingenstans att ta vägen utan strålar utåt och sprider sig över trottoaren som en bombradie. När Jesse står eller landar på trappstegen kan avgaserna släppas ut längs de inhägnade trappstegen och spridas ut nedanför. Men när han står på betonggolvet sprider sig frånluften i riktning mot hans stövlar på ett ögonblick, och den attackerade hans fötter, hans vader.Jarry och Maiman kommer till handling. Maiman använder fjärrkontrollen för att stänga av turbinen medan Jarry tar med sig en hink med vatten. I ett övningsdrag styr han Jesses fötter, stövlar och allt i den. Ångan kommer inte upp ur badkaret, men läxan är fortfarande lärd. Landa inte på asfalten med motorn igång.
När det var min tur klev jag upp på stålstaketet och gled i sidled in i ett jetpack hängande i remskivor. Jag kunde känna vikten av det när det hängde på remskivan, men när Jarry satte det på min rygg var det tungt. .Förpackningen är väldesignad för jämn viktfördelning och enkel hantering, men 90 pund (torrt plus bränsle) är inget skämt. Det måste sägas att ingenjörerna på Mayman har gjort ett utmärkt jobb med balansen och intuitiviteten i kontrollerna. Omedelbart kändes det rätt, allt det där.
Det vill säga ända ner till spännen och remmarna. Det finns många spännen och remmar som passar som en fallskärmshoppsdräkt, vilket betonar att ljumsken drar åt. Innan jag pratar om något om ljumskdragning förklarar Jarry gasreglaget, som sitter på min högra hand , vilket ger mer eller mindre bränsle till jetturbinen. Min vänstra handkontroll är girning, riktar jetavgaserna åt vänster eller höger. Det finns några lampor och mätare fästa på handtaget, men idag får jag all min information från Jarry. Precis som Wesson och Jesse före mig trycktes mina kinder in i näsan och Jarry och jag mötte ögon som väntade på ett mikrokommando som skulle hjälpa mig att inte dö.
Maiman fyllde sin ryggsäck med fotogen och gick tillbaka till sidan av asfalten med fjärrkontrollen i handen.Jerry frågade om jag var redo.Jag sa till honom att jag var redo.Jets antändes.Låter som en kategori 5-orkan som går genom ett avlopp.Jarry vrider ett osynligt gasreglage och jag imiterar hans rörelser med det riktiga gasreglaget. Ljudet blir högre. Han vrider sin smyggas mer, jag vrider på min. Nu är ljudet på febernivå och jag känner ett tryck på baksidan av vaden .Jag tog ett litet steg framåt och förde ihop benen.(Det är därför jetpackbärares ben är stela som leksakssoldater — varje avvikelse straffas snabbt av 800-graders jetavgaserna.) Jarry imiterar mer gas, jag ger det mer gasen, och sedan lämnar jag sakta jorden. Det är inte alls som viktlöshet. Istället kände jag varenda kilo, hur mycket kraft det krävdes för att sväva mig och maskinen.
Jerry sa åt mig att gå högre. En fot, sedan två, sedan tre. När strålarna dånade och fotogenet brann, cirklade jag runt och trodde att det var en svindlande mängd ljud och problem som flöt 36 tum från marken. Till skillnad från att flyga i sin renaste form, utnyttja vinden och bemästra flygande, det är bara brutal kraft. Det här förstör utrymmet genom värme och buller. Och det är verkligen svårt. Speciellt när Jarry får mig att röra på mig.
Att svänga åt vänster och höger kräver att man manipulerar girningen – greppet på min vänstra hand, som flyttar riktningen för det utblåsade avgasröret. Det är enkelt på egen hand. Men jag var tvungen att göra det samtidigt som jag höll gasreglaget konsekvent så att jag inte landade på asfalten som Jesse gjorde. Det är inte lätt att justera girvinkeln samtidigt som man håller gasen stadigt samtidigt som benen hålls stela och stirrar in i Jarrys extatiska ögon. Det kräver en helhjärtad fokuseringsnivå, vilket jag jämför med storvågssurfing.( Jag har aldrig surfat på stora vågor.)
Sedan framåt och bakåt. Det här är en helt annan och mer utmanande uppgift. För att gå framåt var piloten tvungen att flytta hela enheten. Föreställ dig en tricepsmaskin i gymmet. Jag var tvungen att luta jetpacken – allt på ryggen – bort från min kropp. Gör tvärtom, drar upp handtaget, för mina händer nära mina axlar, vrider strålarna mot mina anklar, drar mig bakåt. Eftersom jag inte vet något om någonting, kommer jag inte kommentera den tekniska visdomen ;Jag ska bara säga att jag inte gillar det och önskar att det var mer som gas och girning – mer automatisk, mer lyhörd och mindre sannolikt att bränna (tänk blåslampa på smör) huden på mina vader och vrister.
Efter varje provflygning gick jag ner för trappan, tog av mig hjälmen och satt med Wesson och Yancey, skramlande och utmattad. Om det här är den svåraste flygningen Wesson någonsin gjort, då tror jag att jag är redo att flyga helikoptern .När vi såg att Jesse var något bättre, när solen gick ner under trädgränsen, diskuterade vi vad vi kunde göra för att förbättra den och den allmänna användbarheten av denna maskin. Den nuvarande flygtiden är för kort och för svår. Men det är också fallet med bröderna Wright - och lite till. Deras första manövrerbara flygfordon var mycket svår att flyga för någon annan än dem själva, och ett decennium har gått mellan deras demonstration och det första praktiska massmarknadsflygplanet som kunde flygas av någon annan. Under tiden är ingen intresserad av det. Under de första åren av sin testflygning cyklade de mellan två motorvägar i Dayton, Ohio.
Mayman och Jarry befinner sig fortfarande här. De har gjort det hårda arbetet med att designa, bygga och testa ett jetpack som är tillräckligt enkelt och intuitivt för att en Rube som jag ska kunna flyga under kontrollerade förhållanden. Med tillräckliga investeringar kan de minska kostnaderna avsevärt, och de kommer sannolikt att kunna lösa flygtidsproblemet också. Men för närvarande har Jetpack Aviation boot camp två betalande kunder, och resten av mänskligheten ger det visionära paret en kollektiv axelryckning.
En månad efter träning satt jag hemma och försökte sätta stopp för den här historien när jag läste en nyhet om att en jetpack hade setts flyga på 5 000 fot nära Los Angeles internationella flygplats.” Jetmannen är tillbaka”, sa han. LAX:s flygledare, eftersom det inte var den första observationen. Det visar sig att minst fem jetpack-observationer registrerades mellan augusti 2020 och augusti 2021 - de flesta av dem i södra Kalifornien, på höjder mellan 3 000 och 6 000 fot.
Jag mailade Mayman för att fråga vad han visste om fenomenet, i hopp om att den här mystiska jetpack-mannen var han. Eftersom jag tycker att han är en mycket ansvarsfull kille, han flyger så högt att det verkar kontraintuitivt i begränsat luftrum, men igen, Kalifornien har inte rekordet som någon annan har, än mindre förmågan att flyga, med en jetpack.
En vecka har gått och jag har inte hört något från Mayman. I hans tystnad blommar vilda teorier. Det är klart att det var han, tänkte jag. Bara han är kapabel till en sådan flykt, och bara han har motivet. Efter att ha försökt att fånga världens uppmärksamhet med direkta medel – till exempel YouTube-videor och annonser i Wall Street Journal – han tvingades bli skurk. Piloter och flygledare på LAX började kalla piloten Iron Man – mannen bakom jippot som agerade som superhjälte alter ego Tony Stark, väntar tills rätt ögonblick för att avslöja att det var han.
"Jag önskar att jag hade en uppfattning om vad som händer runt LAX," skrev Mayman. "Utan tvekan såg flygbolagens piloter något, men jag tvivlar starkt på att det var ett jet-turbindrivet jetpack.De hade helt enkelt inte ork att klättra upp till 3 000 eller 5 000 fot, flyga ett tag och sedan komma ner och landa.Bara jag tror att det kan vara en elektrisk drönare med en uppblåsbar skyltdocka som ser ut som en person som bär en jetpack.”
Ett annat läckert mysterium försvann precis. Det kommer förmodligen inte att finnas rebelliska jetmän som flyger i begränsat luftrum, och vi kommer förmodligen inte att ha våra egna jetpacks under våra liv, men vi kan nöja oss med två mycket försiktiga jetmän, Mayman och Jarry, som hänga ibland i avokado. Flyga runt på gården, om så bara för att bevisa att de kan.
Every by Dave Eggers publiceras av Penguin Books, £12,99. För att stödja The Guardian och The Observer, beställ ditt exemplar på Guardianbookshop.com. Fraktkostnader kan tillkomma.
Posttid: 2022-jan-27